Efter vi ätit klart och sitter och smaskar på en otroligt god jordgubbskräm som mamma gjort till efterrätt kommer pappa in stormande och ställer sig med skorna, jackan och portöljen sin i handen framför bordet med världens stressigaste och underligaste min han någonsin haft. Alla i min familj till och med min lillebror sitter och tittar oroligt på honom. Mamma frågar oroligt:

- Stefan, älskling har det hänt något?

Familjemöte i vardagsrummet om 10 minuter, sa pappa.

Vid det här laget började jag bli otroligt orolig. Ingen visste vad det handlade om förutom han då förstås. Jag, Anna och Anton gick direkt till vardagsrummet och satte oss i soffan medans mamma gick och lade Linus i sängen. Pappa tog av sig sina kläder och kom in i vardagsrummet och satte sig i fotöljen. Efter en liten stund kom mamma och satte sig i fotöljen brevid pappa. Pappa satt och klappade nervöst händerna på sina knän. Han slutade upp och sa snabbt:

- Vi skall flytta till London.

Först var det alldeles tyst i några sekunder sen utbrister alla på en gång

- VA?!?!?

- Varför då? Finns väl andra som kan åka dit? Tjöt Anna.

- Nja inte riktigt! Svarade pappa nervöst.

- Kan du inte be någon annan flytta dit istället? Frågade jag.

- Jag har inget val, om jag inte tar det där jobbet får jag sparken! Svarade pappa oroligt.

Jag visste hur mycket hans jobb betydde för honom. Det gjorde vi alla. Anton steg upp ur soffan, rusade och tog på sig jackan. Han öppnade dörren och gick ut och slängde igen den med en smäll. Pappa såg så otroligt ledsen och vilsen ut, jag tyckte så synd om honom. Anna satt och mumlade för sig själv om allt hon skulle missa här.

- Jag tror det är dags att packa! Sa mamma med den allvarligaste röst jag någonsin hört från henne.

Jag bara satt där och stirra rakt ut i tomma intet. Det var som om inget fanns där. Inga känslor, ingenting. Anna skrek:

- FATTAR DU INTE VAD DETTA INNEBÄR? JAG KOMMER ALDRIG SE MINA VÄNNER IGEN?!?!

Hon sprang upp till sitt rum och stängde dörren. Pappa tittade ner och hade den sorligaste minen ever. Jag tyckte så synd om honom. Det var då mina tankar öppnade upp!

Mina bästavänner bodde här, mitt hem är här, mina känslor och mina minnen finns här. Och framför allt morfars grav finns här. Min morfar finns här, inte i London.. Plötsligt säger pappa:

- Anna och Anton är trots allt 18 år, de kan köpa lägenhet och bo kvar här.

Mamma nickade nervöst med. Det var då mina känslor kom. Jag grät. Att veta den tanken att kanske Anna och Anton skulle lämna här och inte komma med oss knäckte mig. De har alltid varit här med mig sen jag föddes. Men kanske inte längre.. Mamma kom och satte sig i soffan brevid mig. Och utan att ens tänka efter så sa utbrast jag:

- Vi flyttar till London.

Både mamma och pappa titta stort på mig och pappa frågade:

- Vill du det.

Jag ville absolut inte flytta men..