Jag nickade och log mot honom. Harry satte sig i soffan och kramade mig. Jag pussade honom på kinden. Vi satt och myste en god stund tills Harry frågade om jag ville se resten av huset. Det ville jag ju såklart. Han visade killarnas rum. Vi knackade på Nialls dörr och Niall ropade att vi kunda komma in. Han satt i en soffa med sin mobil. Han tittade upp på oss och sedan på mobilskärmen igen.

- Niall what a cool room you got!

Han tittade upp och sa snabbt:

- Thanks!

Vi gick sen i några andra rum. Helt plötsligt ringer det i min mobil, jag tar upp den och ser att det var mamma. Jag svarade och hon sa att jag skulle komma hem för att Selenes mamma hade ringt och sagt att Selenes och Amandas flyg hit på tisdag hade blivit inställt så de behövde ta det som gick imn. Mamma ville att jag skulle komma hem och hjälpa henne städa lite. Jag tog farväl av Harry och sen gick jag hem.

Jag vaknade nästa morgon av att min ringklocka ringde. Jag tittade på den och såg att den visade 10.00. Jag suckade och satte mig upp i sängen. Jag tog upp min mobil som hade legat på mitt nattduksbord. Jag hade tre ny meddelanden. Ett var från Selene som hade sickat " Vi stiger snart på flyget och flyger till London för att träffa dig, vi står och hoppar av glädje just nu! Älskar dej :))". Det slog mig nu att det var ju idag som Selene och Amanda skulle komma, jag stod och hoppade till lite av hur taggad jag blev. Det skulle bli de bästa 2 och en halv veckorna på länge. Jag öppnade nästa meddelande, det var från Harry " I love you so much babe!x". Jag log för mig själv och svarade att jag också älskade honom. Jag öppnade till sist det tredje meddelandet, det var från en okänd nummer " I see something that you don't see". Jag rös till, vad handlade det där om? Vem var det som hade sickat det där? Jag kände att jag skakade av rädsla. I nästa sekund stod Linus i dörröppningen med händerna bakom hans rygg och log med världens största leende. Jag försökte le det bästa jag kunde till honom.

-Olivia jag har har en överaskning till dig!

- Har du? frågade jag.

Han kom fram till mig och sträckte fram en låda. Jag tittade på honom och frågade:

- Vad är det här?

- Jag vet inte men mamma ville att jag skulle ge dethär till dig.

Jag log mot honom. Han sträckte ut sina händer och ville ha en kram. Jag log ännu mera och kramade honom. Jag hade världens sötaste och gulligaste lillebror. Han sprang ut och lät som en racerbil. Jag satt och skrattade åt honom en stund. Sen tittade jag på lådan. Det var en helt vanlig kartong låda som inte var liten men inte heller stor utan passlig helt enkelt. Jag öppnade lådan, det låg fullt med olika saker där. Det var en lapp ovanpå alla saker, jag tog upp den och läste den. " Kära Olivia, jag vet att min tid snart är över. Min kamp mot cancer just nu består av en hel del smärta. Och det är därför jag har samlat några saker som jag vill att du skall ha. Det är saker jag samlat mig från mina unga dar till nu. Jag hoppas att du förstår hur mycket jag älskar dig. Och jag vill att du skall ha ett långt och lyckligt liv också efter att jag gått iväg. Hälsningar från din morfar.

Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Han hade också skrivit datumet nrä han skrev lappen. Det var två dagar före han dog. Jag satt nu och stor grät. Jag drog ett djupt andetag. Jag tittade på de sakerna som fanns i lådan. Det log fotoramar med bilder på han och hans syskon och hans mamma och pappa. All bilderna var i svartvitt. Jag log genom mina tårar. Jag tittade på ett av de foton som fanns i lådan, det var inte inramat. Det var en bild på en tjej i min ålder. Det var något som jag kände igen på bilden. Tjejen på bilden såg precis ut som jag men lite längre bak i tiden. Bilden var svartvit också dom de andra, men hon bar en klänning och hade håret uppsatt fint. Hon stod och log. Jag vände på bilden och där stod det: "Ann Olivia 1856". Det som skrämmde mig mest var att jag hette Olivia Ann. Vi hade samma namn men i fel ordning. Jag lade fotot på sängen bredvid mig och tittade på den sista saken som låg i lådan, det var en liten påse. Jag tog upp den och öppnade den. Där låg ett halsband. Det var ganska långt med en blå pärla. Det var jätte fint. Plötsligt knackade det på dörren. Jag torkade bort tårarna och ropade att de fick komma in. Mamma kom ingående och log mot mig:

- Jag ser att du fick lådan!

Jag tittade på henne och nickade lätt. Hon kom och satte sig bredvid mig i sängen och torkade bort en tår från min kind. Jag är ledsen att jag gav den så sänt, jag hade helt glömt bort att ge den.

- Var hittade du den? frågade jag.

- När vi var och skulle hämta hans saker från sjukhuset så hittade jag den under sängen hans.

Ännu mera tårar började rinna. Mamma kramade om mig och tröstade. Jag saknade honom så mycket. Mamma berättade också att hon saknade honom men hon visste att han var med oss hela tiden så on var inte orolig. Jag top upp fotot på den där flicka och gav det till mamma, hon spärrade upp ögonen när hon såg tjejen som befann sig på fotot. Jag tittade på mamma och frågade:

- Vem är det där?

Hon tittade på mig och sedan vände hon på fotot och såg namnet och årtalet.

- Jag vet faktist inte, men jag kan säga att det är lite konstigt.

Jag nickade och höll med henne. Vem var hon?

Efter jag suttit och pratat med mamma en stund steg hon upp och sa att hon just skulle börja fixa frukosten. Och efter det skulle vi snart börja leta oss till flygplaten för att ta emot Amanda och Selene.