Framför mig stod Louis och Liam från One Direction. Helt sjukt. Jag kan verkligen medge att de är socker söta. Mina tankar avbröts av att Louis skrek rakt ut:

De berättade hur vi skulle göra, det gick till så att de hade ordnat 5 lag med tre personer i. Det skulle spelas in så att man skulle komma genom en egen dörr in i ett rum och där skulle man träffa på vem som man hade hamnat med. Rummet var ju inte direkt ett rum utan det var tre väggar med tre dörrar. Studio chick(?) ni vet. Alla blev nu ut sickade till sina egna rum för att vänta på att bli hämtad för att sen gå genom dörren. Det tog ganska länge innan nån kom och hämtade mig. Men äntligen kom någon.

De tog mig till dörren jag skulle gå genom, jag var riktigt spänd nu. Skulle bli spännande att se vem som skulle komma genom de två andra dörrarna. Kvinnan som hade hämtat mig sa att det var ungefär 20 sekunder tills jag skulle höra ett pip och när jag hörde det så skulle jag gå genom dörren. Jag satte min hand på handtaget för att vara beredd. Jag tittade på Mark och log, han nickade och log tillbaks. Jag hörde pipet och öppnade dörren och där kom också två andra bekanta ansikten in. Jag ropade till lite, tänk att de där två skulle vara i mitt lag. De tittade nyfiket på mig.

Några dagar efter får jag ett samtal från Disney. De hade fått min video och ville att jag skulle komma och provspela för en roll. Vadå för video?

Det var Mark som hade sickat in en av mina videor till Disney. Och snart var vi upp och iväg mot Los Angeles. Jag provspelade för rollen för en roll I Zeke and Luther, jag fick den och det var då jag kom ut i världen. Jag jobbade hårt med serien och flög mellan Los Angeles och Buenos Aires varendaste vecka. Detta var mitt nya liv och jag älskade det. Jag fixade twitter och såg min fanbas växa och växa.

Min karriär växte och växte. Jag hade inte flyttat till Los Angeles då ännu utan jag flög mellan hela tiden. Mark flög med mig också hela tiden eftersom han också bodde i Argentina. Hans familj hade också flyttat dit. Han hade två döttrar på 1 och 3 år. De var så söta. Tjejen som var 1 hette Sarah och tjejen som var 3 hette Dianne. Och hans underbara fru Sally. Mitt liv handlade inte så mycket om fotboll mera. Jag fick många nya roller i filmer och sånt. Jag älskade att skådespela.

Sen jag var en liten tjej hade jag ju drömmen om att bli en spelare i Real Madrid eller Fc Barcelona. Jag ville så spela i La Liga. Men jag var tjej så jag visste att jag aldrig skulle komma in dit. Men drömmen var ändå det. Drömma får man väl, eller hur?

Tiden hade flugit i väg med stormen kändes som. Det var redan April 2011. Mark fick ett samtal som lydde att de ville att jag skulle vara med i ett sorts tävlings program för unga stjänor. Jag tyckte det let hur roligt som helst. Så jag hakade på. Programmet skulle spelas in i Florida. Jag fick inte veta vem de andra stjärnorna var men det var iallafall några stycken. Jag var helt sjukt taggad.

◊

Tiden flöt på, jag jobbade och hade också hunnit ta lite ledigt och kunde vila ut i Agentina och umgås med familjen och vännerna. Det blev äntligen juni och det var dags att flyga iväg till Florida. Det stod fans på flygplatsen och väntade på mig. Skrev några autografer och tog bilder med dem. Sen blev jag förd till en limo som skulle ta mig till hotellet där jag skulle bo. Jag fick hela dagen ledig eftersom det skulle börja först nästa dag. Jag och Mark åkte till stranden och solade och badade och sen gick vi på lite shopping. Hur bra som helst. På kvällen åt vi på hotellets restaurang och bara chillade. Mina fans verkade också lite uppspelta avv att jag skulle delta i det där programmet.

Jag vaknade tidigt nästa dag eftersom jag var så otroligt taggad inför dagen. Jag hade ingen aning vem någon annan som skulle delta så det var spännande att se det. Jag fixade mig snabbt och gick på frukost med Mark. Limon kom och hämtade oss, för att sedan ta oss till studion dit vi hade blivit kallade. Det vimlade av folk där. Men en kvinna kom mot oss. Hon välkomnade mig och Mark och tog oss till mitt rum. Hur fint som helst var det, rosor lite överallt och mat stod på ett bord. Jag sprang direkt dit för att äta lite och Mark stod och skrattade åt mig. Efter en stund knackade det på dörren och Mark öppnade. Det var min stylist och också någon som berättade vad som skulle hända. Idag skulle vi träffa varandra och bli ihop plockade som lag på 3 personer. Det var det som skulle spelas in. Men efter det så skulle våra lag lära känna varandra lite bättre om vi inte kände varandra redan. Så vi skulle kanske gå ut och äta eller nått, men det spelade ingen roll nu för det kunde man ju bestämma senare. I högtalaren ropades det att vi skulle börja samlas där vi skulle spela in.

---

Har skrivit i då form tills nu men i detta inlägg så börjar jag skriva i nu form. Och i nästa kapitel kommer killarna med.

---

- Vi skall starta ett flygbolag.

Dagen efter vi fick flygbolag nyheten anlände den där mannen från London. Han hette Mark. Han berättade att han ville se mig bli känd, han såg på mig att världen skulle älska mig. Världen älska mig? Jag förstod inte det där så riktigt bra men visst. Pappa beslöt att följa Marks råd. Så han skrev på några papper och vips var Mark min manager. Mark berättade åt mig hela tiden att jag inte skulle bli sedd genom fotboll så mycket? Jag visste verkligen inte vad han menade. Men snart fattade jag det men det tog en tid. Vi reste genom hela Argentina i alla olika skolor. Jag lärde barnen och ungdomar lite fotbollstrick. Jag blev ganska så känd i Agentina. Mark blev som min bästavän. Jag var mest bortrest så jag var inte så mycket med min familj och mina vänner. Efter att de bildat flygplansbloaget köpte de in ett privatplan. Det var det som jag och Mark fly runt i. Det var verkligen ett nytt liv jag hade fått.

När jag fyllde 16 fick jag bland annat en filmkamera av min familj. Jag älskade filma medans jag var på min lilla egna "turné" om man nu kunde kalla det de. Jag älskade att medverka själv i filmerna. Jag laddade upp dem på min blogg och skrev också vad jag höll på med så min familj och vänner kunde se vad jag höll hus. Det var en kväll efter att ha varit i 3 olika skolor som jag låg utflatad på en soffa och nästan halvsov av vad trött jag var. Mark frågade om han kunde låna min laptop. Visst kunde han det. Jag visste inte riktigt vad han höll på med. Några dagar efter får jag ett samtal från Disney. De hade fått min video och ville att jag skulle komma och provspela för en roll. Vadå för video?

Det var Mark som hade sickat in en av mina videor till Disney. Och snart var vi upp och iväg mot Los Angeles. Jag provspelade för rollen för en roll I Zeke and Luther, jag fick den och det var då jag kom ut i världen. Jag jobbade hårt med serien och flög mellan Los Angeles och Buenos Aires varendaste vecka. Detta var mitt nya liv och jag älskade det. Jag fixade twitter och såg min fanbas växa och växa.

Matchen stod 2-2 och det var bara några sekunder kvar när Manuel(en kille i laget) får grepp i bollen och jag springer närmare mål och han sparkar perfekt i mina fötter. Jag fortsätter att springa motståndarnas mål, sparkar det hårdaste jag kunde mot målet. Jag sparkade så så hårt att ja föll om kull. Jag öppnar ögonen och hör allt rop. Jag hade just sätt det perfektaste målet någonsin i mitt liv. Jag hoppar upp och ropar. Manuel och jag springer mot varandra och kramar och hoppar runt om kring en stund tills hela laget kommer dit och det blir världens gruppkram. Vår tränare ropade och kramade om mig. Jag grät glädje tårar.

Det var i just det där ögonblicket när jag gjorde målet som mitt liv skulle förändras förevigt, men det visste jag då inte ännu.

---

Vi åkte någon dag senare från Syd Afrika hem till Argentina. Allt var som vanligt. Trodde vi iallafall. När vi kom av planet och skulle hämta väskorna så möts vi av en skara med folk som ropar på oss, de visade skylat. De ville också ta bilder och våra autografer. Det kändes så konstigt. Utanför flygplatsen väntade min familj på mig. Jag tror de aldrig kramat om mig så där mycket som då. Helt sjukt. Det gick veckor, det var träning som stod på schemat. Hade ingen skola eftersom det var sommarlov då.

Men de var då dendär dagen när jag kom till träningen som vanligt. Som alla och då menar jag verkligen ALLA mina lagkamrater tittade på mig. Min tränare kom fram till mig och berättade att han hade fått ett samtal. Han berättade att någon från England hade ringt angående mig. Han hade sett matchen från läktaren och han hade sagt till min tränare kunde inte släppa iväg någon med sån talang. Han trodde det var försent att ringa, men det var det inte. Sådär annars så tyckte jag att det var ganska sådär självklart att ingen hade ringt, eftersom jag var en tjej. Han ville bli min manager, han ville följa med mig på mina nya steg i livet. Följa med mig på mina nya steg i livet? Jag var rätt så säker då att jag bara skulle bli den gamla Brenda igen och fortsätta bo och spela i mitt lag i Buenos Aires. Min tränare sa att den där skulle flytta ner hit till Argentina om 5 dagar. Jag fick ångest. Vad skulle jag göra? Jag visste inte direkt hur han var eller hur han skulle bete sig. Jag var rädd. Men när jag berättade åt mamma och pappa verkade de bara otroligt glada. Så jag tänkte mig det bästa iallafall.

Det var dendär veckan som mitt lilla liv förändrades så otroligt mycket. Det var två dagar sen min tränare berättade om den där mannen. Jag, pappa, Diego och hans pappa som skulle tanka vid en bensinstation. Medans pappa och Diegos pappa skulle gå in och betala satt jag och Diego i bilen. Det tog en rätt så lång stund före våra pappor kom tillbaks. Men plötsligt hör jag Diego ropa WTF? Jag tittade upp och ser våra pappor komma springandes med händerna över huvudena. Jag och Diego tittade på varandra och hoppade ut ur bilen. De skrek av gläjde. Vi sod bara där och fattade ingenting. Sen ropar pappa att det hade vunnit 4 miljoner var. Jag stod som fast klistrad där. De hade vunnit 4 miljoner var på skraplotter? Vad hände egentligen?

Några dagar fick vi veta att de som tryckt skraplotterna hade tryckt fel så det hade kommit 100 skraplotter för mycket med 4 miljoner. Men vi fick ändå våran vinst eftersom att de hade upptäckt deras fel efter att vi hade vunnit. Våra familjer måste ha varit de lyckligaste familjerna någonsin. Jag menar från att gå till slum till miljonerär. De är inte så illa. Mamma, pappa, Diegos pappa och Diegos mamma satt varje kväll och planerade något. Vi fick inte veta vad de höll på med. Jag och Diego försökte spionera men vi var urdåliga på det så de kom alltid på oss. Men efter några kvällar tyckte de att det var dags att berätta. Vi satt spända i soffan och väntade tills de skulle öppna munnen.

Jag blev också en av skolans populäraste. Fast alla tjejer hatade mig eftersom de ansåg att jag stal deras pojkvänner, även fast jag bara var vän med de där killarna. Jag blev mobbad och slagen av tjejer. Jag fick slita mig för att orka gå till skolan varje dag. Jag var rädd även fast mina bästa vänner skyddade mig. Jag fick slita för fotbollen och för varje år så behövde jag träna mer för att bli bättre och bättre. Det var tungt. Eftersom ibland orkade jag bara inte. Jag ville bara sluta. Men jag kunde ju inte. Min pappa pressade mig mycket. Jag satt och grät nästan varje kväll av vad jag tyckte livet var tungt. Jag fick ingen tid för andra intressen. Åren gick och vårat lag blev starkare, flera slutade och några nya kom in. Men ändå blev vi somsagt starkare.

Det var en dag i mars 2010 som vi fick ett besked som kunde kanske förändra våra liv förevigt.

---

Våran tränare berättade att vårat lag hade blivit utvalt till fotbolls vms välgörenhetsmatch. Vi stod där och sirrade på honom med stora ögon. Vi kunde inte tro våra ögon. Men efter allt vårat kämp alla dessa år var vi förtjänade detta. Det var alla fotbollsspelande tonåringars dröm. När jag berättade nyheten för min familj så kunde de inte annat än vara stolt över mig. Eftersom vi skulle dit så blev det ännu mer träning och hårdare. Jag hann nästan inte med skolan så mina betyg gick ner med stormsteg. Men jag lyckades arbeta upp mina betyg före sommarlovet till helt ok vitsord. Efter allt kämpande med träning och skola stod vi äntligen där på flygplatsen och väntade på att få gå på vort plan som var riktat mot Syd Afrika. Det var fantastiskt hu bra jag mådde just då.

Efter ha suttit i flyget i 10 timmar var vi äntligen där. Man kunde verkligen se att Syd Afrika var i fotbollsiver. Överallt och då menar jag överallt fanns något som hade med fotboll att göra. Vi spelade några matcher som skulle ta ut de två bästa lagen som sen skulle spela mot varandra. Vi vann alla matcherna. Alla de där matcherna var obetydliga. Men man måste ju göra bra ifrån sig så man kom till finalen. Det var nu dagen d och det gällde att göra bra ifrån sig så man kanske kunde komma någonstans.

Vi skulle spelade mot ett italienskt lag. Vi stod där på våra spel positioner och det var bara några sekunder tills domaren skulle blåsa och matchen skulle sätta igång. Jag tittade runt och nickade åt mina lagkamrater, de nickade tillbaka. Vi var nu taggade och redo att göra igång. Matchen var jätte kul. Vi kämpade jätte hårt, jag kämade allt jag hade. Det var inte så mycket till publik men ändå några. Att höra deras ropande gjorde mig lite extra peppad. Det var på allvar syndes det. Våran tränare skrek för fullhals. Han ville att alla vi skulle göra vårt bästa eftersom de där talang coatcherna satt där på läktaren. Något som kändes lite konstigt var att hela världen kunde se på den här matchen. Så mina föräldrar och min bror Andres tittade. Det kändes bra. Jag visste ju inte om det var många som tittade på matchen men jag brydde mig inte. Det var otroligt mäktit att bara fö spela där. Matchen stod 2-2 och det var bara några sekunder kvar när Manuel(en kille i laget) får grepp i bollen och jag springer närmare mål och han sparkar perfekt i mina fötter. Jag fortsätter att springa motståndarnas mål, sparkar det hårdaste jag kunde mot målet. Jag sparkade så så hårt att ja föll om kull. Jag öppnar ögonen och hör allt rop. Jag hade just sätt det perfektaste målet någonsin i mitt liv. Jag hoppar upp och ropar. Manuel och jag springer mot varandra och kramar och hoppar runt om kring en stund tills hela laget kommer dit och det blir världens gruppkram. Vår tränare ropade och kramade om mig. Jag grät glädje tårar.

Det var i just det där ögonblicket när jag gjorde målet som mitt liv skulle förändras förevigt, men det visste jag då inte ännu.

Året var 2010. Året när fotbolls vm hölls i Syd Afrika. Vi var ett av de utvalda lagen som skulle spela en välgörenhetsmatch. Vi fick inte pengar för det men det fanns en annan positiv sak om det, många kända och duktiga "talang coacher" som ser om det finns några talanger mellan alla som är med. Lagen består ju av 15-17 åringar. Så de kunde hitta många nya stjärnor. Vi stod där på våra spel positioner och det var bara några sekunder tills domaren skulle blåsa och matchen skulle sätta igång. Jag tittade runt och nickade åt mina lagkamrater, de nickade tillbaka. Vi var nu taggade och redo.

◊

Okej, okej... Vi tar allt från början jag är en tjej som heter Brenda. Jag är idag 17 år och kommer från Argentina. Jag har en mamma och en pappa. Och en storebror Andres. Nu mera bor jag I Los Angeles utan min familj och är en rätt så stor stjärna. Jag lever livet. Jag älskar det. Världens bästa vänner, manager och pojkvän. Men vägen hit har inte alls varit lätt.

◊

Första gången jag rörde i en boll var när jag var 3 år. Min pappa var så stolt. Han hade alltid velat att någon av hans barn skulle börja med fotbollen. Han hade ju förstås hoppats på att det skulle vara min storebror men jag fick duga. I Argentina är fotbollen en stor och viktigt sport. Ända sen den dagen tills jag var 7 år spelade jag fotboll hela dagarna ut. Vi var inte en rik familj så vi bodde i ett lite "slummigare område" om man skall säga så, utanför Buenos Aires. Efter skolan varje dag spelade jag och 4 killar till, fotboll på gatorna. De här fyra killarna var min närmaste vänner. Diego, Marcos, Lautaro och Javier. Jag hade inga tjej kompisar direkt. Tjejerna i området hatade mig. Jag blev kallad fula saker hela tiden eftersom jag spelade fotboll, och också för att jag spelade fotboll med killar. Ja på den tiden när man var i den åldern så var det de här pojkbasillerna. Och det var inte "okej" för flickor att spela fotboll tyckte de. Jag brydde mig inte om dem för jag hade ju mina boys. Fotbollen var viktig för mig och det är den ännu idag. Iallafall det år när jag fyllde 7 år hade de uttagningar till fotbollslag i våran ålder. Min pappa tog mig till flickornas uttagning men vi fick dåliga nyheter. Vi var för få för att kunna göra något lag så vi fick åka hem. Min pappa ringde runt till alla klubbar i hela stan men ingen kunde ta med mig. Diego och Javier kom senare in i ett lag, i en av stadens bästa klubbar. Deras lag behövde mera spelare och Javiers pappa hade sett mig spela med Javier och de andra på gatan så han försökte övertala tränarn att ta en titt på mig. Efter många om och men så fick jag provspela.

Jag var ju bara 7 år. Jag gjorde mitt allra bästa och tränarn lät mig spela i laget. Så ja, jag spelade nu i ett pojklag. 14 killar och 1 tjej. Vi tränade hur mycket som helst. Tjejer och killar är så lika i den där åldern så det gick hur bra som helst. Men ju äldre vi blev ju svårare blev det för mig att hinna med de andra, så jag fick kämpa dubbelt så mer än killarna. Men jag brydde mig inte eftersom fotbollen var allt. Jag tyckte det var kul och trivdes otroligt bra. Hela laget blev bästa vänner och i skolan var jag med dem. Eftersom jag spelade för en klubb och blev en uppskattad spelare fick jag pengar. En 12-åring får pengar? Iallafall så var det en stor omställning för min familj. Vi kunde nu köpa ett bättre ställe att bo på. Fast vi bodde fortfaranda i slummområdet men i en bättre lägenhet. Jag och Andres hade råd att gå på en bättre och mer bekostad skola. Min familj var lycklig och också jag var lycklig. Jag hade ännu inga tjej kompisar utan förlitade mig på alla mina kill kompisar. Ja, jag hade en tjej kompis och det var Diegos lillasyster som bara var ett år yngre än oss. Jag blev bara bättre och bättre för alla år som passerade. Jag var en av de bästa spelarna i laget. Även fast jag var tjej.

Jag blev också en av skolans populäraste. Fast alla tjejer hatade mig eftersom de ansåg att jag stal deras pojkvänner, även fast jag bara var vän med de där killarna. Jag blev mobbad och slagen av tjejer. Jag fick slita mig för att orka gå till skolan varje dag. Jag var rädd även fast mina bästa vänner skyddade mig. Jag fick slita för fotbollen och för varje år så behövde jag träna mer för att bli bättre och bättre. Det var tungt. Eftersom ibland orkade jag bara inte. Jag ville bara sluta. Men jag kunde ju inte. Min pappa pressade mig mycket. Jag satt och grät nästan varje kväll av vad jag tyckte livet var tungt. Jag fick ingen tid för andra intressen. Åren gick och vårat lag blev starkare, flera slutade och några nya kom in. Men ändå blev vi somsagt starkare.

Det var en dag i mars 2010 som vi fick ett besked som kunde kanske förändra våra liv förevigt.

---

Även fast den här Brenda är från Argentina så skriver jag på svenska. Haha skulle bara bli sjukt om jag skulle skriva på spanska eftersom jag kan inte spanska hah! Så hon kan inte alls svenska men jag skriver på svenska ändå.

Jag började gå mot dörren när han sa jag skulle vänta jag vände mig om och såg honom sätta sig upp från sängen, jag kunde inte hålla mig så jag sprang rakt in i hans armar och viskade:

- I'm so sorry Niall for everything..

- No I'm sorry!

Jag tittade i hans underbara ögon och sa sen:

- I love you Niall!

Han tittade på mig lite konstigt sen log han och sa:

- I love you too babe!

Nu hörde vi någon fnissa bakom oss.

---

Där stod alla i dörröppningen. Jag räckte ut tungan åt dem och alla skrattade, också Niall. Allt verkade vara så bra nu helt plötsligt. Fast det har varit hur mycket drama som helst. Men jag var glad över att det mesta var över. Men jag tror verkligen inte att det blir något mellan Millie och Harry, hon verkade inte riktigt gilla honom. Men jag såg verkligen hur mycket han gillade henne. Han log alltid mot henne när hon sa någonting, han skrattade åt alla hennes skämt, och tittade på henne hela tiden. Ja förstås förutom när hon tittade på honom sänkte han blicken så hon inte skulle se.

Jag, Amanda och Selene hade en massa skoj tills det var dags för dem att återvända till Finland. När de hade gått på flyget och jag stod i fönstret för att se när flyget bakade ut och styrde mot start banan stod jag och grät. Det skulle bli tungt att inte se dem på en lång tid. Amy kom tillbaks från Spanien och jag, hon och Caitlin gjorde många minnen värda att minnas. Jag blev bara närmre och närmre dem så de blev några nya bästa vänner. Millie och jag blev också bästa vänner. Så ja jag hade rätt så många bästa vänner nu men det var jag glad för, det är alltid hjärligt att ha flera. Millie blev tillsist ihop med den där Jake. De blev ett ur sött par. Angånde mitt och Nialls förhållande så blev vi starkare och starkare. Vi hade våra nergångar men vi redde ut allt. Jag älskade verkligen honom. Skolan började tillsist och Niall och killarna begav sig ut på turné, det fick man bara ta. Alllt var bara så underbart. Och nu önskade jag verkligen inte att vi skulle åka tillbaks till Finland. Jag saknade Amanda och Selene, men jag ville verkligen inte tillbaks!

---

Skit kort blev det.. Men iaf så avslutar jag den här nu och börjar en ny. Och den kommer bli mycket mycket annorlunda. Vet inte vem det skall handla om ännu (killarna alltsåå) såå ni får gärna ha önskemål! :) Niall, Liam, Zayn, Harry eller Louis? :) xx

Alla satt runt bordet och skrattade. Det var som igår. Åh nu kom saknaden av morfar. Jag kommer ihåg när jag skyllde på den där grann gubben att han stod och log och sen sa han att han skulle ta en snack med honom. Jag minns att jag var så glad över att jag trodde han gick på det där. Vi började nu prata om alla olika minnen från förr.

Efter middagen simmade vi med Linus i poolen och lekte som små barn. Efter det satt vi och planerade vad vi skulle göra ikväll. Det var då Zayn ringde om vi ville komma hem till dem och chilla. Han ville att jag skulle ringa till Millie och bjuda över henne också. Så det gjorde jag och vi började fixa oss för att gå över dit. Vi satt och väntade på Millie i kanske 10 minuter sen stack vi till dem.

Vi stod och knackade på dörren och väntade på att någon skulle komma och öppna dörren. Efter en stund öppnas dörren och vi möts av en glad Louis som visar åt oss att komma in. När vi hade radat in och Louis stängt dörren så tittar han på oss och frågar sen:

- Are you guys hungry?

- No not really we just ate dinner! Sa jag och log.

- Well that's just perfect because Zayn "the grillmaster" are in the backyard and make everything ready for a barbeque party!

Sen gick han och vinkade att vi skulle följa efter honom. Vi skrattade åt honom eftersom han inte hade brytt sig i ett ord jag hade sagt. Vi kom nu ut på bakgården. Zayn stod och grillade och vinkade åt oss när vi kom, Liam satt i en stol och pickade på sin Ipad och Harry en bit bort och talade i sin mobil. Men jag kunde inte se Niall någonstans. Louis sa åt oss att sitta ner vid bordet som redan var dukat.

Efter en stund la Zayn de han hade grillat på en tallrik och ropade att det var klart. Zayn och Liam kom och satte sig vid bordet och efter en stund kom Harry gående och hälsade på oss. Han stannade upp och tittade på alla runt bordet och frågade:

- Where is Niall?

Alla började titta runt men ingen kunde se honom.

- Well, I go and try to find him. Sa han.

- Wait Harry, I can go and look for him! sa jag snabbt.

- Yeah sure.. sa han och log.

Stämmningen mellan mig och Harry var otroligt bra. Det var jag otroligt glad över också. Jag öppnade dörren och gick in i huset, jag tittade runt mig lite innan jag stängde dörren. Jag ropade Niall några gånger men jag fick inget svar. Jag gick sen runt i alla olika rum, men ingen Niall någon stans. Sen gick jag upp för trappan ropade på honom igen, inget svar nu heller. Jag gick direkt till hansrum och knackade på dörren. Jag stod där en stund men ingen kom och öppnade så jag tryckte försiktigt ner handtaget och gick in. Jag hoppade lite till av hur överaskad jag blev, för han satt där i sin säng. Han såg lite ledsen ut. Det var som om han inte visste jag var där så jag harklade mig. Han tittade upp på mig och frågade:

- What are you doing here?

- I was going to get your ass down to tha backyard to eat something!

Han tittade på mig och svarade sen:

- No thanks..

Niall tackade nej till mat?

- Why not? You love food?

- yep, but I really don't feel like that now..

Jag började gå mot dörren när han sa jag skulle vänta jag vände mig om och såg honom sätta sig upp från sängen, jag kunde inte hålla mig så jag sprang rakt in i hans armar och viskade:

- I'm so sorry Niall for everything..

- No I'm sorry!

Jag tittade i hans underbara ögon och sa sen:

- I love you Niall!

Han tittade på mig lite konstigt sen log han och sa:

- I love you too babe!

Nu hörde vi någon fnissa bakom oss.

Millie tittade på mig och log med tårarna som strömmade ner för hennes kinder.

- I'm happy that you are happy. And you are the best! sa hon.

Jag log mot henne och torkade bort hennes tårar.

- No you are the best! And by the way I know how it's like to be in love now! Sa jag och blinkade med ena ögat mot henne. Hon skrattade till och gjorde en blick som betydde " You have to tell me".

Jag skrattade åt henne och viskade i hennes öra, I tell you later! Hon sken upp som en sol och vände sen sig om och tittade på Harry och suckade:

- I'm sorry Harry, but I don't like you that way, I like you as a friend.

Jag såg hur förkrossad han blev. Men han log ändå. Han visste hur man skulle hålla in smärtan. De andra kom nu springade och det blev ett stort kram kalas när jag plötsligt kom på att Nick visste inte att vi hade funnit Millie. Jag knackade Millie på armen och sa åt henne att ringa sin pappa och berätta att hon mådde bra, men hennes mobil hade dött så hon fick låna min. Det återstod bara en sak att berätta nu..

Vi var nu alla påväg hem. Nick hämtade mig, Millie, Amanda och Selene. Medans Paul hade hämtat killarna eftersom det skulle ha något möte om någon turne som snart skulle börja. Vi gick från Millies gård hem det luktade riktigt gott när vi steg inför dörren. Mamma hade precis gjort middag åt oss. Hon kom fram och kramade oss och var hur glad som helst att vi hade hittat Millie. Medans vi åt tackade pappa oss också för att hittat henne. Vi satt där runt bordet med min familj och åt middag. Lasagne var det, så underbart gott. När vi satt där och samtalade om allt möjligt så brister Anton ut i skratt. Alla tystnade och tittade på honom? Jag skratta till och frågade:

- Va skrattar du åt?

Han tittade på mig och började sen skratta ännu mera. Han försökte lugna sig och sen sa han:

- Olivia minns du den där gången när vi var hemma hos morfar för kanske 10 år sen eller nått när du försökte ta ner den där kak bruken från en hylla?

Alla satt runt bordet och skrattade. Det var som igår. Åh nu kom saknaden av morfar. Jag kommer ihåg när jag skyllde på den där grann gubben att han stod och log och sen sa han att han skulle ta en snack med honom. Jag minns att jag var så glad över att jag trodde han gick på det där. Vi började nu prata om alla olika minnen från förr.

Efter middagen simmade vi med Linus i poolen och lekte som små barn. Efter det satt vi och planerade vad vi skulle göra ikväll. Det var då Zayn ringde om vi ville komma hem till dem och chilla. Han ville att jag skulle ringa till Millie och bjuda över henne också. Så det gjorde jag och vi började fixa oss för att gå över dit. Vi satt och väntade på Millie i kanske 10 minuter sen stack vi till dem.

- Why are you runing away from me? Did he asked.

- Don't you see? You broked my best friends heart?

- But.. He said sad.

- Do you really think that I would like you for that?

- I don't.. He said and looked more sadder than before.

- Yeah right what ever..

We just stood there in silent and after a while he took my arm and started to pull me away...

Vi spaarng och sprang,  jag visste inte riktigt var vi var längre. Det gick så snabbt. Louis verkade ha kontroll på läget. Tur att någon hade det iallafall. Han sprang lite före alla andra. Plötsligt så stannade han å sträckte ut båda hans armar och ropade:

- STOP!

Vi tvärstannade hela hopen. Louis skrattade till och flinade åt oss:

- I'm just kidding guys!

Vi suckade allihopa men suckningen avbröts snabbt av att Niall brast ut i skratt. Jag började också skratta och slog till Louis på armen. Zayn avbröt våra skratt med:

- Hey guys I really think we need to keep looking...

Alla nickade instämmande och vi började halv jogga iväg. Vi kom ner till strandpromenaden. Vi bestämde oss för att dela på oss, jag följde med Zayn och Liam medans Amanda och Selene följde med Louis, Niall. Tur att jag inte behövde gå med Niall, det skulle bara bli så pinsamt.

Vi gick längs med strandpromenaden. Jag försökte ringa till Millie flera gånger men hennes mobil va av. Vi ropade hennes namn och också Harrys för vi var ganska så säkra på att detta var något Harry var inblandat i. Liam stannade upp och sa shhh. Jag och Zayn stannade och började lyssna. Jag kunde höra någon prata längre bort, eller prata och prata det var mer som att de grälade. Jag kunde höra Millie prata. Liam tog upp sin mobil och ringde de andra att vi hade funnit dem så jag och Zayn och jag gick dit för att se vad de höll på med. Vi gömde oss bakom ett stort, tjockt träd. När vi kikade fram kunde vi se Millie och Harry sitta på en bänk. De satt och grälade. Millie såg verkligen arg ut. Jag och Zayn tittade på varandra och sen viskade han:

- Do you think we should go there?

- Yep, I think they need our help!

Jag och Zayn sprang fram till dem. Millie hoppade upp från bänken och kramade om mig. Hon började gråta. Jag tittade över hennes axel och såg Harry sitta där och titta på oss. Jag ursäktade Millie och gick fram till honom.

- So are you happy now?

- For what?

- For me to forgive you!

- WHAT? skrek han och hoppade upp.

- Yeah, I think that maybe I do..

- You're the best! Sa han och kramade om mig hårt.

- Friends? sa jag och log.

- Friends!

Japp, jag kunde inte fatta heller vad som flög i mig. Förlåta honom bara sådär? Men jag orkade inte med mera drama. Jag vände mig mot Zayn som stod och log mot mig. Jag log tillbaks. Sen vände jag mig till Millie och kramade om henne:

- I'm sorry Millie! I just don't want drama.. And when we were looking for you I realised that I don't love Harry.. I thought I did that but I don't. I have never loved someone before so I really didn't know how it felt like.

Millie tittade på mig och log med tårarna som strömmade ner för hennes kinder.

- I'm happy that you are happy. And you are the best! sa hon.

Jag log mot henne och torkade bort hennes tårar.

- No you are the best! And by the way I know how it's like to be in love now! Sa jag och blinkade med ena ögat mot henne. Hon skrattade till och gjorde en blick som betydde " You have to tell me".

Jag skrattade åt henne och viskade i hennes öra, I tell you later! Hon sken upp som en sol och vände sen sig om och tittade på Harry och suckade:

- I'm sorry Harry, but I don't like you that way, I like you as a friend.

Jag såg hur förkrossad han blev. Men han log ändå. Han visste hur man skulle hålla in smärtan. De andra kom nu springade och det blev ett stort kram kalas när jag plötsligt kom på att Nick visste inte att vi hade funnit Millie. Jag knackade Millie på armen och sa åt henne att ringa sin pappa och berätta att hon mådde bra, men hennes mobil hade dött så hon fick låna min. Det återstod bara en sak att berätta nu..

Amanda och Selene satt och tröstade mig. Pappa hade redan sprungit iväg till Nick och poliserna. Jag tog upp mobilen och försökte ringa henne. Den var död. Jag blev ännu mer oroligare. Jag kastade mobilen på golvet i bilen och öppnade dörren och gick bort mot pappa, Nick och poliserna. Nick höll på att visa en bild på henne och förklara hur hon hade sett ut idag när han sist såg henne. Pappa kom fram till mig och kramade om mig. Efter polisen hade fått veta vad de ville veta ringde de om att sicka ut en patrull att leta. Det kändes iallafall bra att någon letade efter henne. Nick kom fram till mig och pappa. Man såg hur stressad och otålig Nick var just nu. Han var så orolig över sin underbara dotter. Millies mamma hade åkt ut för att leta efter henne och låtit Nick sköta själva snacket med poliserna. Nicks mobil ringde och han svarade osäkert:

- Hello?

---

Alla stod och tittade på Nick som några stora idioter. Han gick längre bort och visade med handen att vi skulle stanna precis där vi var. Jag tänkte rätt så mycket i det ögonblicket. Tänk så var det någon kidnappare som hotade honom med pengar eller nått? Eller hade någon hittat henne död? Hon fick inte vara skadad eller död. Jag hade inte känt henne så länge men ändå brydde jag mig om henne. Jag satte mig på asfalten och väntade på att Nick skulle komma tillbaka och berätta vad det där samtalet handlade om.

Efter en stund kom han gående mot oss men en bekymmrad blick. Snälla, snälla säg att det inte är något hemskt sa jag för mig själv. Nick stannade och sa:

- They have found her hip hop hat she weard today.

Nu var jag riktigt orolig tänk så hade det hänt något farligt. Alla grannar började komma in på gården nu och frågade vad som stod till här. Det blev nästan kaos. Men jag kunde inte se killarna någon stans. Vadå? Hade dom inte sett kaoset eller brydde de sig bara inte? Jag kunde inte stå ut med det så jag drog med mig Amanda och Selene och vi sprang till killarnas hus. Vi stod en lång stund och bankade på dörren. Efter en stund öppnades den av Liam:

- Hey! Sa han.

- Hey Liam! Millie is gone. Everybody is looking for here even the police! Sa jag anfått.

- WHAT?!?!?

- YES!

Liam sprang iväg in till köket. Och vi kunde höra honom tala med någon och efter en stund kom Liam, Niall, Zayn och Louis springande. Niall stannade upp och tittade på mig. Jag tittade fort ner. Killarna drog sina skor på och de sprang med oss till Millies hus. Nick kom mot dem och frågade om de hade sett henne. Men de hade de ju inte gjort. Det var nu det slog mig, var va Harry? Niall stod närmast mig men jag kunde bara inte så jag gick och frågade Louis:

- Where is  Harry?

- I have no idea, he run out a few hours ago.

Vi båda hoppade till och tittade på varandra. Vi behövde inte ens öppna munnen för vi visste att vi tänkte på samma sak. Louis vände sig om mot killarna och jag vände mig om till Amanda och Selene och berättade vad vi hade kommit på. Louis gick fram till Nick och berättade det också. Nu sprang vi.

I could not understand why Harry did that to Olivia. And that he is in love with me? What is going on? After Olivia had go out to meet up Niall, I had leaved Amanda and Selene and runed away. I really needed to think. I runed to the sea and sat down on a bench. After a while I heard someone shouting from a distance. I looked back and saw that it was Harry. I went from the bench and called to him to let me alone. He started running after me. I really didn't want hear or see him now, so I started to run away from him. After a while I dropped my hip hop hat but I didn't care, I'd just ran on. I stopped, I could not run anymore. He caught up with me.

- Why are you runing away from me? Did he asked.

- Don't you see? You broked my best friends heart?

- But.. He said sad.

- Do you really think that I would like you for that?

- I don't.. He said and looked more sadder than before.

- Yeah right what ever..

We just stood there in silent and after a while he took my arm and started to pull me away...

Han drog mig närmare sig och kysste mig. Jag blev så överaskad så jag steg bakåt.

- Wait what? frågade jag och tittade konstigt på honom.

- I'm sorry but I think I like you! And I like like you.

Jag tittade på honom och vände mig sen om och sprang. Jag visste inte vad jag kände, jag visste ingenting. Allt var så underligt. Gillade han faktist mig? Harry då? Vad skulle hans bästa vän säga om det här? Och framför allt vad kände jag?

Jag kom in springande på gården. De andra satt redan i bilen och väntade. Jag stannade upp och väntade på att bilen skulle komma fram till mig så jag kunde hoppa in. Jag öppnade dörren och klev in. Jag sa ett snabbt hej och tittade ut genom fönstret hela vägen till restaurangen. När vi var framme parkerade pappa bilen och vi andra gick in. Amanda såg att det var något som tyngde mig igen. Hon är rätt så bra på att se sånt på folk, speciellt på dem hon känner verkligt bra. Hon tog tag i min arm och drog mig åt sidan och frågade:

- Har något annat hänt?

- Ja, suckade jag med gråten i halsen.

- Vadå?

- Niall kysste mig.

- VA?!?!?

Jag orkade inte berätta mera eftersom jag antagligen skulle börja gråta och jag ville verkligen inte att mamma och pappa såg att jag grät för de skulle bara bli oroliga. Och det ville jag inte eftersom de har blivit mera glada sen vi flyttade till London. Jag gick och satte mig vid bordet som de hade valt, Amanda och efter mig och tillsist pappa. Jag hörde att Amanda viskade åt Selene. Jag antog att det var om vad jag hade sagt. Selene tittade på mig med en undrade blick. Jag visste precis vad hon menade. Detta var bara inte bra det här. Det visste vi alla tre.

Efter att hade beställt maten och fått den fick pappa ett samtal. Jag var så säker på att det var ett annat arbets samtal. Han kom tillbaka med en orolig min och sa:

- Nick ringde mig!

Nick var Millies pappa. Han och min pappa hade blivit rätt så bra kompisar precis som mig och Millie.

- Ja? sa mamma.

- Millie är försvunnen. De kan inte hitta henne någonstans!

Det var som en sten just precis träffade mig. Millie var försvunnen? Oj nej!

Det var då mina tårar strömmade ut, precis som en flod. Det här var bara för mycket. Mamma och pappa tittade på mig med stora ögon.

- Lugna dig Olivia, de kommer säkert hitta henne.

Jag nickade och tog ett djupt andetag och började peta i maten. Amanda och Selene satt som förstenade på deras platser.

Jag tror vi aldrig hade ätit mat sådär snabbt förut. Vi hade bestämt oss för att hjälpa leta efter henne. Pappa körde hårt och då menade jag verkligen hårt. Andra bilister tutade för fullhals åt oss. Vi svängde in på deras gård. Det stod 2 polisbilar där och några andra bilar. Jag kännde mig helt hjälplös för jag visste verkligen inte var hon kunde vara? Tänk så hade någon kidnappat henne? Eller så kunde hon ha skadat sig så illa så hon inte kunde röra sig? Tänk så var hon inte alls kvar på denna jord utan död? Många olika tankar snurrade i mitt huvud. Jag grät. Amanda och Selene satt och tröstade mig. Pappa hade redan sprungit iväg till Nick och poliserna. Jag tog upp mobilen och försökte ringa henne. Den var död. Jag blev ännu mer oroligare. Jag kastade mobilen på golvet i bilen och öppnade dörren och gick bort mot pappa, Nick och poliserna. Nick höll på att visa en bild på henne och förklara hur hon hade sett ut idag när han sist såg henne. Pappa kom fram till mig och kramade om mig. Efter polisen hade fått veta vad de ville veta ringde de om att sicka ut en patrull att leta. Det kändes iallafall bra att någon letade efter henne. Nick kom fram till mig och pappa. Man såg hur stressad och otålig Nick var just nu. Han var så orolig över sin underbara dotter. Millies mamma hade åkt ut för att leta efter henne och låtit Nick sköta själva snacket med poliserna. Nicks mobil ringde och han svarade osäkert:

- Hello?

- What the fff!! Have you looked at my phone?!?! utbrast han.

- Yes, because I was your girlfriend and maybe then I thought I had the right to look at your stupid phone!

Han var tyst.

- You heard what she said Harry! Sa Millie.

Tut tut tut.. Han hade stängt av. Det ringde igen, jag trodde nästan att det var han men det stod nu Niall på skärmen. Jag svarade och tryckte mobilen mot mitt öra.

- Olivia are you okay? ubrast han.

- No I'm not.

- I'm so sorry.

- No don't worry I'll be fine someday but I just don't wanna see him again.

- Can we go for a walk? Harry leaved so you are safe! Because now we really need to talk. And come alone please!

- Sure.. Svarade jag.

Jag ursäktade Amanda, Selene och Millie och gick ner för att dra på mina converse. Jag gick sen ut till gatan där Niall stod och väntade på mig. Han log lite mot mig men sen försvann leendet. Han frågade ännu en gång:

- Are you okay?

- Niall no, I'm not okay.

- Yeah I know but I always ask that when something happens.

Jag log lite mot honom. Han var faktist snäll. Sen svarade jag:

- It's okay!

Han log mot mig. Vi gick rätt så långt så det inte skulle råka att Harry skulle komma. Det sista vi ville ha var mera drama. Vi satte oss på en parkbänk, jag visste inte var det var för jag hade aldrig varit här. Men det var riktit mysigt ställe. Vi satte oss ner och Niall berättade vad som hände efter att jag hade sprungit iväg hem från att hade suttit där på gatan. Harry hade ropat på Niall men sen sagt förlåt och att det inte var Nialls fel. Och det var det ju inte heller. Iallafall hade Harry gått hem och Niall följde med dit. Han hade stängt in sig på rummet och Niall hade hört honom tala i telefonen, först med någon som han inte visste men sen visste Niall att han hade talat med oss pga av vad han sade.

Vi satt och talade säkert i en timme. Vi började tala om allt mellan himmel och jord.

Det ringde plötsligt i min mobil, jag tog upp den och såg att det var Selene som ringde.

- Hej! Svarade jag.

- Hej Olivia, eeh hoppas jag inte stör men din pappa säger att vi skall åka in till stan och äta på någon restaurang så du skulle behöva komma hem.

- Visst, jag kommer snart! Hejdå!

Jag satte på och log lite. Jag började faktist bli lite hungrig. Jag vände mig mot Niall och sa:

- I'm sorry Niall but I really need to go because we gonna go to a restaurant for dinner now.

- Oh, it's okay.

Jag log mot honom och han log tillbaks. Han sträckte ut händerna och gjorde en riktigt söt valp min. Jag fnittrade lite och sen gav jag honom en bamsekram. Jag steg upp och började gå. Jag hade hunnit gå en bit när jag hör att någon ropar Olivia en bit bort. Jag vände mig om och såg att Niall kom springade mot mig.

- Olivia wait!

När han kom fram till mig pustade han ut och sen sa han:

- I forgot something!

- Did you? Frågade jag överaskande.

- Yes! Sa han och log mot mig.

Han drog mig närmare sig och kysste mig. Jag blev så överaskad så jag steg bakåt.

- Wait what? frågade jag och tittade konstigt på honom.

- I'm sorry but I think I like you! And I like like you.

Jag tittade på honom och vände mig sen om och sprang. Jag visste inte vad jag kände, jag visste ingenting. Allt var så underligt. Gillade han faktist mig? Harry då? Vad skulle hans bästa vän säga om det här? Och framför allt vad kände jag?

Jag orkade inte berätta för jag skulle bara gråta så det skulle inte funka så jag tittade på Niall och frågade:

- Niall can you please tell them?

Han tittade på mig och nickade. Sen berättade han åt dem vad det handlade om. Han visste ju inte direkt hur jag hade kommit på det men det brydde jag mig inte om för jag satt bara där och grät. Efter en stund kan vi höra någon ropa längre bort:

- What the fuck are you doing?

---

Det var nu Harry som kom gående mot oss.

- Shit! Viskade jag för mig själv.

Niall hörde mig och viskade sen:

- Don't worry.

Harry stod nu framför oss. Både jag och Niall tittade ner i marken medans Amanda och Selene stod som två små oskyldiga katter eller nått. Och det var de ju.

- Why are you here and why are you two together? And are you crying Olivia? Frågade Harry bekymmrat.

Jag svarade inte i hopp av att Niall skulle svara men han gjorde inte heller det. Harry stod och upprepade frågorna hur länge som helst. Hon började tillsist bli lite otålig. Jag höll på att spricka. Utan att ens tänka efter så steg jag upp och gick fram till honom och tittade honom djupt i ögonen och sa:

- Do you know what? You are a fucking big idiot!

Han tittade konstigt på mig och frågade:

- What's going on?

- Oh you know what's going on!

Sen sprang jag iväg. Amanda och Selene följde med mig. Vi sprang in på mitt rum och låste dörren. Jag hoppade ner i sängen och grävde mitt ansikte i min kudde. Jag hade aldrig känt mig så ledsen sen min morfar dog. Känslan av att mista någon man verkligen älskade. Eller jag visste inte om jag älskade Harry, jag hade aldrig fått så mycket uppmärksamhet från en kille på det där viset så kanske jag trodde att det kändes så att vara kär. Kanske jag bara tyckte om känslan att bli älskad av någon. Men tydligen så var ju inte läget så nu, han hade ju faktist aldrig älskat mig. Iallafall hade han sårat mig rejält. Amanda och Selene satt och tröstade mig. Jag älskade verkligen att ha dem här. De förstod precis allt. Och det var så skönt att nån gjorde det. Jag samlade mig och ringde Millie och bad henne komma över. Hon kom det fortaste hon kunde.

Hon såg att jag grät när hon kom in i rummet. Och hon frågade förstås vad som hade hänt. Jag berättade för henne vad jag hade hittat på Harrys telefon och hon satt bara och gapade. Hon berättade sen att hon inte alls hade märkt något och att de hade inte pratat med varandra på flera år. Och hon tillade att hon ALDRIG hade gillat honom som på det viset. Min mobil ringde och vi såg att det stod Harry på skärmen. Jag suckade och tog kudden och satte den vid mitt ansikte. Jag ville verkligen inte tala med honom. Millie och min mobil och svarade utan att jag märkte. När jag hörde hennes röst säga hello tittade jag upp från kudden. Millie satte på högtalare så vi skulle höra vad han sa.

- Hello Harry!

- he..

Sen tystnade det i andra änden, han upptäckte säkert att han talade med Millie.

- Hellooo are you there? Frågade Millie med en störande röst.

- Hello Millie, svarade Harry.

- Harry do you know what? You have now broke my best friends heart and I'm not happy about that!

Han var tyst en lång stund. Sen svarade han:

- Seriously what are you talking about?

Jag samlade mig och hann svara innan Millie:

- I saw your fucking phone!

- What the fff!! Have you looked at my phone?!?! utbrast han.

- Yes, because I was your girlfriend and maybe then I thought I had the right to look at your stupid phone!

Han var tyst.

- You heard what she said Harry! Sa Millie.

Tut tut tut.. Han hade stängt av. Det ringde igen, jag trodde nästan att det var han men det stod nu Niall på skärmen. Jag svarade och tryckte mobilen mot mitt öra.

- Olivia are you okay? ubrast han.

- No I'm not.

- I'm so sorry.

- No don't worry I'll be fine someday but I just don't wanna see him again.

- Can we go for a walk? Harry leaved so you are safe! Because now we really need to talk. And come alone please!

- Sure.. Svarade jag.

Plötsligt hörde vi Liam ropa på Harry, han ursäktade mig och sen gick han för att se vad Liam hade på hjärtat. Jag låg i hans säng och tittade rakt upp i taket, han hade ett rätt så mysigt rum. Det var stort men ändå otroligt mysigt, men hela huset var ju mysigt förstås. Det vibrerade i bordet bredvid sängen, jag tittade och såg att Harry hade sin mobil där. Jag kunde inte låta bli att titta på mobilen. Sms:e var från hans mamma, jag log. Hon verkade vara en så gullig mamma. Jag tryckte bort det och såg galleriet. Jag tryckte upp det för att se hans bilder. Det var först jätte många bilder på han och Louis, jag log för mig själv. Sen kom några bilder på resten av killarna. Och det var nu jag kom till en bild som fick mig att tappa mobilen. Jag tittade på mera bilder och för varje bild som kom upp fick jag en känsla att något var inte som det skulle.

---

Det var som om en kniv stack mig i magen eller nått. Det var bilder, fullt med bilder på Millie. Överallt och då menar jag inte sånadär att han har tagit när hon visste om det. Det var bilder på när hon gick på gatan, när hon stod i en affär, när hon var på någon fest och när hon var ute med några vänner. Hon han hade också sparat alla hennes profil bilder från facebook. Det var som han var nån jäkla paparazzi eller nått. Det var nu det slog mig vad Niall hade sagt. Han hade rätt hela tiden. Jag kunde inte fatta att jag hade kallat honom idiot och lögnare, han hade ju bara berättat sanningen?  Jag var tydligen för blind att se att han inte gillade mig på riktigt. Hur kunde jag vara så dum? Jag kände att tårarna var påväg. Jag hörde nu Harry ropade något och var på väg tillbaks till rummet. Jag lade fort bort mobilen. Jag steg upp ur sängen. Harry kom in och log mot mig. Jag ville bara slå honom, ropa åt honom. Men jag var för feg.

- Sorry but we need to go home.

Han tittade konstigt på mig men jag brydde mig verkligen inte. Jag skyndade mig ur rummet och gick till tv rummet för att hämta Amanda och Selene.

- Vi måste gå hem NU! sa jag och sprang iväg.

Jag kunde känna alla blickar bakifrån.

(Millie)

Jag sprang som aldrig förr och stannade när jag inte kunde synas längre. Jag pustade ut och då kom tårarna. Som om en vattenballong sprack eller nått. Jag hörde någon kom fram springade till mig. Jag var så säker på att det var Amanda och Selene så jag tittade inte upp.

- You noticed ha?

Jag tittade upp och fick syn på Niall. Var hade han kommit ifrån? Jag trodde inte han ens var hemma. Nåja. Jag nickade mot honom och snyftade. Han suckade och satte sig ner bredvid mig.

- I'm so sorry Olivia, I didn't want you to hate him because he is a good guy. But yeah that he did to you is not okay, I know that! He have tried to get her since a long time ago and he have done everything.

Han tröstade mig? Vänta nu lite? Han som hade "avskytt" mig satt nu bredvid mig och tyckte synd om mig för att hans bästavän hade utnyttjat mig? Jag var så förvirrad. Jag tittade på honom och fick ett lite leende mot honom. Han log tillbaks.

- I'm sorry for that I didn't believed you Niall, and sorry for I called you an idiot and a liar! Snyftade jag fram.

- Hey don't think about that, okay? And you were right I would not either have trust a person who would be like I was acting! sa han och log.

- Thank you! Sa jag och log tillbaks.

Det var nu jag insåg hur fina ögon han hade. De glimmade som tusen stjärnor. Det påminde mig lite om Harry så tårarna började stömma ner för mina kinder igen. Jag såg i ögonvrån att Niall satte sig närmare mig och kramade om mig och sa:

- Babe, don't cry over him!

Jag kände hur jag log för mig själv och kramade honom tillbaks. Han hade ju rätt. Varför skulle jag sitta och deppa över en kille som hade uttnyttjat mig? Men visst jag gillade honom verkligen.. Nu först kom Amanda och Selene till oss. De såg att jag satt och grät så de kom fram springade och ropade:

- WHAT HAVE YOU DONE TO HER?

Niall tittade förskräckt på dem och sen mig.

- GO AWAY!

- NO! Amanda och Selene han har inte gjort något.

- Är du säker?

- Ja snyfftade jag och tittade upp på dem.

- Okej men isåfall varför gråter du gumman? utbrast Selene.

Jag orkade inte berätta för jag skulle bara gråta så det skulle inte funka så jag tittade på Niall och frågade:

- Niall can you please tell them?

Han tittade på mig och nickade. Sen berättade han åt dem vad det handlade om. Han visste ju inte direkt hur jag hade kommit på det men det brydde jag mig inte om för jag satt bara där och grät. Efter en stund kan vi höra någon ropa längre bort:

- What the fuck are you doing?

- Var är du Olivia, vi har letat överallt! Vänta gråter du?

- Jag sitter vid en brygga ute vid strandpromenaden och nej.

- Olivia ljug inte, jag hör dig. Vi kommer snart, stanna där du är!

Jag tryckte av. Och drog upp mina knän till hakan. Efter kanske 10 minuter hörde jag att någon kom ut på bryggan, det var Amanda, Selene, Caitlin och Millie. Jag steg upp och alla kom springande och kramade om mig. Selene frågade vad som hänt och jag berättade alltihopa.

Efter en timme var vi hemma. Millie kramade om oss och gick hem. Jag, Amanda, Selene och Caitlin gick in i vårat hus. Jag lovade Caitlin att hon skulle få sova över. De var hungriga så vi gjorde några smörgåsar och tå dem. Jag fick inte i mig en hel. Sen gick vi och la oss, jag delade säng med Caitlin. Vi låg där och talade om allt mellan himmel och gjord när plötsligt min mobil piper till som ligger på mitt nattduksbord. Jag top upp den och såg att det var från Harry. "Looove ya babe, night! Xxx" Både jag och Caitlin log. Han var så gullig. Vi somnade ganska snart efter det.

Vi väcktes av att Caitlins mobil ringde. Det var hennes pappa som ringde och sa att han skulle snart vara där för att hämta henne. Hon flög upp ur sängen och började klä på sig i raserfart. Jag satt i sängen och skrattade åt henne. Hon och hennes kusiner skulle åka på någon sorts utflykt så det var därför hon hade så bråttom att klä på sig. Efter kanske 2 minuter stod vi vid dörren, Amanda och Selene syndes inte till. De sov säkert som två små gulliga grisar. Jag vinkade hejdå åt Caitlin och sprang sen upp för trappan in i deras rum och hoppade upp i sängen och hoppade på dem. De vartt inte så glada men jag skrattade ändå. Vi gick sen ner för att äta lite frukost. Vädret var på topp så vi spenderade dagen vid stranden. Någon gång under dagen ringde Harry mig och bjöd in oss till deras place. Såklart tackade vi ja. Vi åkte hem och fixade oss och sen gick vi över till dem.

Louis och Zayn frågade glatt om Amanda och Selene ville hänga med och spela lite tv-spel med dem. De nickade och gick iväg med dem medans Harry drog mig in i hans rum. Vi lade oss i sängen och myste. Han var så underbart härlig hela han. Plötsligt hörde vi Liam ropa på Harry, han ursäktade mig och sen gick han för att se vad Liam hade på hjärtat. Jag låg i hans säng och tittade rakt upp i taket, han hade ett rätt så mysigt rum. Det var stort men ändå otroligt mysigt, men hela huset var ju mysigt förstås. Det vibrerade i bordet bredvid sängen, jag tittade och såg att Harry hade sin mobil där. Jag kunde inte låta bli att titta på mobilen. Sms:e var från hans mamma, jag log. Hon verkade vara en så gullig mamma. Jag tryckte bort det och såg galleriet. Jag tryckte upp det för att se hans bilder. Det var först jätte många bilder på han och Louis, jag log för mig själv. Sen kom några bilder på resten av killarna. Och det var nu jag kom till en bild som fick mig att tappa mobilen. Jag tittade på mera bilder och för varje bild som kom upp fick jag en känsla att något var inte som det skulle.

Jag bestämde mig då för att gå in igen till mina vänner. När jag kommer fram till dörren öppnads den och ut kommer Niall. Han hade världens största leende men när han fick syn på mig vändes han min till den ledsnaste ever. Jag stod inte längre ut med det där så utan att ens tänka fick jag ur mig:

- What is wrong with you?

Han började se riktigt arg ut. Jag började bli rädd. Han puffade undan mig och gick, jag kunde höra att han mumlade. Jag vände om och såg när han gick sin väg. Jag kunde inte ta den här skiten längre så jag sprang ikapp honom.

Efter en stund hann jag ikapp honom. Jag ropade Niall och han vände sig om. Jag gick fram till honom. Han tittade underligt på mig och frågade:

- What now?

Jag tittade först på honom och fick panik inombords, vad skulle jag säga? Jag fick fram:

- Can we please talk?

- No, thanks..

- Niall please I'm begging you!

- There is nothing to talk about!

Jag höjde på mina ögonbryn, jag hade så lust att skrika rakt i hans ansikte. Men jag gjorde ju såklart inte det. Men jag fick ur mig något annat:

- You are such an idiot, sa jag och suckade.

- ME?!?! Shut up.

- You see, we really have to talk!

- well, fine we do it.

Vi stod brevid en väldigt trafikerad väg så vi gick ner till strandpromenaden som bara låg några meter från vägen. Vi satte oss ner på en bänk och båda stirrade rakt ut i tomma intet en lång stund tills Niall avbröt tystnaden:

- I will go now.

- No don't go, sa jag och drog honom i ärmen.

Han tittade surt på mig och satte sig igen.

- Why are you doing this to me? Frågade jag.

- What?

- Treating me like shit maybe?

Han tittade på mig och skakade på huvudet och grävde sitt ansikte i hans ansikte. Det var tyst en stund och sen sa jag:

- Why do you do that?

Han tittade upp på mig och sa:

- Do you know what? Harry doesn't love you, he just want to be notice by a girl he is in love with. And that's why I try to hate you because I want you to be scared and break up with him.

Det kändes som om en kniv stack mig rakt i magen, jag kunde inte röra mig utan jag satt bara och tittade med stora ögon på Niall. Jag steg upp och tittade sen på Niall och sa:

- Liar! You are such an idiot!

Jag sprang sedan iväg och tårarna strömmade ner för mina kinder.

När jag hade sprungit en bra bit föll jag ner på mina knän. Jag kunde inte fatta att han hade sagt det där. Jag brydde mig så mycket om Harry. Varför ville han förstöra för mig och Harry sådär? Jag såg en brygga en bit bort så jag tog mig upp på benen och gick dit och satte mig på kanten. Jag kunde se min spegelbild i vattnet. Jag började gråta ännu mer, mina tårar föll i vattnet. Och den klara bilden av mig blev nu bara till en röra. Min mobil började ringa. Jag tog upp den och såg att det var Selene. Jag svarade med en snyft:

- Hej!

- Var är du Olivia, vi har letat överallt! Vänta gråter du?

- Jag sitter vid en brygga ute vid strandpromenaden och nej.

- Olivia ljug inte, jag hör dig. Vi kommer snart, stanna där du är!

Jag tryckte av. Och drog upp mina knän till hakan. Efter kanske 10 minuter hörde jag att någon kom ut på bryggan, det var Amanda, Selene, Caitlin och Millie. Jag steg upp och alla kom springande och kramade om mig. Selene frågade vad som hänt och jag berättade alltihopa.

Niall kom nu fram till oss. Han fick syn på mig och hans min förändrades med detsamma. Jag höll andan.

- Come on Harry we have to go now!

Harry tittade på Niall och nickade och sen kramade han om Amanda och Selene och tillsist kramade han mig och kysste mig. Jag såg att Niall stod och tittade på mig hela tiden. Det var obehagligt. Vi vinkade hejdå åt Harry och Niall. Fast Niall stod bara med händerna i sina fickor och tittade surt mot mig. De gick sen och vi åkte upp i London eye.

- Vad var det där om Olivia? Frågade Amanda bekymrat.

Jag tittade på henne och frågade:

- Vadå?

- Snälla Olivia, vi har känt dig hela våra liv och vi vet när något är fel! svarade Selene.

Jag tittade på Selene och det hon sa fick mig att komma ihåg att det var sant, jag kunde ju berätta dem precis allt. Jag suckade och började berätta om den där festen när det blev Harry och mig och hur Niall hade varit efter det. Hur mycket skit jag hade fått av honom. Amanda och Selene tittade allvarligt på mig.

- En så stor idiot! utbrast Amanda.

- Ja verkligen, bry dig inte om honom! sa Selene.

Jag visste ju att de hade rätt men ändå så fanns en mening som snurrade om och om igen i mitt huvud som Harry hade sagt på festen när vi satte i den där soffan. "Niall är en av de snällaste och underbaraste killar i hela världen, jag älskar verkligen honom. Och man kan lita på honom i både sol och storm." När vi kom ner till marken igen stod pappa på en parkering och väntade på oss. London eye hade verkligen en magisk utsikt över London! Vi satte oss i bilen och åkte hem.

Pappa svängde in gården våran. Vi steg ur och gick in i huset. Vi gick och lade oss direkt för Amanda och Selene var lite trötta efter deras resa hit. Jag bytte om till min mysigaste pyjamas oh kröp ner i sängen och sträckte mig efter min ipod. Jag satte på shuffle läget och den första låt som kom var:

Min telefon lyste upp i rummet, jag hade fått ett sms av Harry " Night babe, love you!". Jag log för mig själv och somnade sen. Jag vaknade av att någon hoppade upp i min säng. Jag slog upp ögonen och där var Amanda och Selene. De log och skrattade åt mig. Jag satte mig upp i sängen och log jag med.

- Ikväll skall vi på fest, jublade Selene.

Jag och Amanda började jubla med henne. Mamma kom in i rummet och sa att hon hade fixat frukost för hon skulle rusa iväg in till stan för en arbets interjuv. Vi önskade henne lycka till och gick sen ner till köket för att gräva i oss lite frukost. Vädret var på topp så vi simmade och solade och sådär annars bara chillade resten av dagen till det var dags att börja fixa oss inför kvällen. När vi äntligen var klara gick vi över till Millies för att sedan ta oss till festen. Jag presenterade först Amanda och Selene för Millie och sen skjussade Millies mamma oss till festen.

Det var redan ganska mycket folk där när vi anlände. Värden kom och välkomnade oss och jag hade verkligen ingen aning om det var men det var iallafall Millies kompis. Efter kanske 15 minuter kom också Caitlin till festen. Jag kramade om henne och presenterade också Amanda och Selene för henne. Vi stod en stund och pratade om allt och inget och sen bestämde vi oss för att gå och dansa. Det spelades fullt med party musik i vardagsrummet och rummet var fullproppat med ungdomar som dansade. Vi dansade en lång stund. Jag hade varmt och då menade jag riktigt varmt så jag sa åt dem att jag gick ut för att kyla av mig lite. Jag gick ut genom dörren. Det var några andra där ute också. Jag satte mig ner på trappan och tittade mig runtomkring. En kille i min ålder kom upp och satte sig också på trappan. Han lade huvudet sitt i sina knän och suckade. Jag satt först bara och tittade på honom men jag kunde inte avstå från att fråga vad som hade hänt.

- Are you okay?

Han tittade upp på mig och skade sedan på sitt huvud. Han lade sen huvudet mot sina knän igen. Jag höll tyst och tittade in i tomma intet. Efter en stund sätter han upp sitt huvud och frågar mig:

- Have you ever felt so unseen?

Jag tittade först frågande på honom och sen tittade jag rakt fram och nickade med hucudet och svarade:

- Yes I have.

Jag log mot honom och nickade. Han berättade sen att han hette Jake. Han berättade att han var jätte bra kompis med en tjej men han var också stört kär i henne. Han visste att hon inte tyckte detsamma om honom. Det var då det slog mig att Millie hade ju sagt igår i telefon att hon var ut med nån som hette Jake, kunde det vara den Jake tro? Han sa sen att han behövde gå. Han tackade mig för att jag hade lyssnat på honom. Sen gick han sin väg. Jag bestämde mig då för att gå in igen till mina vänner. När jag kommer fram till dörren öppnads den och ut kommer Niall. Han hade världens största leende men när han fick syn på mig vändes han min till den ledsnaste ever. Jag stod inte längre ut med det där så utan att ens tänka fick jag ur mig:

- What is wrong with you?

Han började se riktigt arg ut. Jag började bli rädd. Han puffade undan mig och gick, jag kunde höra att han mumlade. Jag vände om och såg när han gick sin väg. Jag kunde inte ta den här skiten längre så jag sprang ikapp honom.

Jag såg deras konstiga blickar bakom mig när jag skyndade iväg. Jag hyperventlilerade, varför vet jag inte? Jag menar jag hade aldrig varit rädd för honom? Jag stod och tittade mig i speglen. Jag var nära på att gråta. Jag hade en stor klump i magen. Precis den där klumpen som jag hade när några tjejer hade kallat mig ful i dagis, ja jag vet det var en tid sen men ändå. Vad var det som hände?

---

Jag kikade försiktigt ut genom dörren och tittade om han fortfarande var kvar. Jag kunde inte se honom någon stans fast hans kompis stod vid kassan. Jag skyndade tillbaks till bordet och satte mig ner och tog ett djupt andetag. Amanda och Selene satt och stirrade på mig. De såg bekymrade ut.

- Olivia, vad är det som händer egentligen? Frågade Amanda.

- Äh, det är inget jag är bara så otroligt över lycklig att ni är här! Sa jag och log stort.

De började le mot mig också. De berättade sen om hur läget var i Finland nu. Allt var så annorlunda fast jag bara hade varit borta i två månader. Jag såg nu att Nialls kompis gick ut genom dörren. Jag pustade ut för det klargjorde att Niall kanske inte skulle komma tillbaka. Vi bestämde oss för att gå och hitta på något kul. Fast jag hade bott i London i två månader nu så vet jag verkligen inte så mycket om det som finns här.

Vi gick ut på gatan. Min mobil började plötsligt ringa. Jag tog upp den ur fickan och på skärmen stod det Millie.

- Heeeelllooooo Millie!

- Hii Hun what are you doing?

- I'm out with my friends from Finland, and you?

- Oh have they arrived now? Oh I'm out Jake.

( Jag visste inte vem Jake var men jag frågade inte.)

- Yes! Okay!

- Yeah but I was going to ask you if you and your friends wanna come to a party tomorrow?

- Yeah sure I will talk to them!

- Yees do that! And bring Caitlin if you want to! Just give me a call, okay?

- Okay! Byyee!

- Bye!

Jag berättade för Amanda och Selene vem det var som ringde och vad hon ville. De nickade glatt till förslaget. Jag log mot dem. Vi kom till London Eye. De hade så länge velat åka där och jag hade faktist aldrig åkt heller. Vi ställde oss i kön och det var då jag fick syn på Harry. Han stod en bit bort med en tjej. Jag log för mig själv. Han är alltid so gullig mot sina fans. Han kramade om henne och sen sprang hon hoppande iväg. Jag skratta lite. Jag ursäktade Amanda och Selene och sprang fram till honom och hoppade på hans rygg och satte händerna vid hans ögon.

- Guess who? Sa jag med en riktigt ljus röst.

Han skrattade och svarade med en riktigt ljus röst han också.

- If it's not Susan Boyle I really don't know.

Jag skrattade och hoppade ner från hans rygg. Han vände sig om och kramade mig och kysste sen. Jag drog med honom fram till Amanda och Selena och presentera dem för varandra. Han hälsade glatt på dem. Jag kände att Selene slog mig lätt på armen, jag tittade på henne och log. Vi stod och pratade en stund och sen hördes en röst bakom folkmassan.

- HARRY?

Niall kom nu fram till oss. Han fick syn på mig och hans min förändrades med detsamma. Jag höll andan.

- Come on Harry we have to go now!

Harry tittade på Niall och nickade och sen kramade han om Amanda och Selene och tillsist kramade han mig och kysste mig. Jag såg att Niall stod och tittade på mig hela tiden. Det var obehagligt. Vi vinkade hejdå åt Harry och Niall. Fast Niall stod bara med händerna i sina fickor och tittade surt mot mig. De gick sen och vi åkte upp i London eye.

- Vad var det där om Olivia? Frågade Amanda bekymrat.

Jag tittade på henne och frågade:

- Vadå?

Vi gick upp på vinden och jag visade mitt rum. Sen visade jag deras rum där de skulle få sova. De fick varsin klädskrubb så de inte skulle behöva ha sina kläder att ruttna i någon resväska. Jag visade sen runt dem i hela huset. De var otroligt imponerade. Mamma hade sen gjort middag.

Vi satt och planerade vad vi skulle göra senare på kvällen. Efter middagen gick Amanda och Selene för att packa upp sina väskor så jag gick upp till mitt rum. Jag hörde att min mobil pep till i sängen. Jag tog upp den och tittade vad jag hade fått...

---

Meddelandet var från ett okänt nummer " You don't know, you don't know, you don't KNOW! But I KNOW! You will find out someday and you gonna cry your eyes out!" Jag kände hur jag skakade, jag fick ingen luft och jag höll på att gråta. Vem var det? Vad ville den där personen mig? Jag föll nästan ner på golvet av vad rädd jag blev. Jag tittade hjälplöst på dörren. Vad höll jag på med egentligen? Det var bara ett meddelande, vaför var jag så rädd jag visste ju att det inte var nån mördare som knackade nu på dörren? Fast meddelandet skrämmde mig verkligen.. Jag slog mig själv på kinden och skakade huvudet. Jag tryckte snart bort meddelandet och slängde den på sängen och ropade att de fick komma in. Amanda kommer inspringande och kramar om mig. Jag står som ett frågetecken.

- Jag älskar dig!

Jag skratta till lite och krama sen om henne och sa att jag älskade henne också. Jag frågade om vi skulle bege oss int till stan och hon nickade och gick till rummet och fixa sig med Selene. Jag gick i min garderob och började söka efter något att ha på mig. Vädret var inte det allra bästa idag. Så jag tog på mig ett par strumpbyxor och shorts. Jag sökte efter något att ha på övrekroppen. Jag hittade en t-skjorta med USA flaggan. Jag hade helt glömt bort att jag hade den. Efter en stund gick jag in till Selene och Amanadas rum. Selene satt färdig på sängen medans Amanda stod och lockade håret. Jag log och vinkade åt Selene. Hon vinkade tillbaks. Jag tittade på Amanda och sen sa jag:

- Jag går och ber pappa starta bilen.

Både Selene och Amanda nickade. Jag gick ner för trappan och in i vardagsrummet där pappa satt och tittade på någon fotbolls match. Han tittade på mig när jag kom.

- Är ni klara? Frågade han.

- Japp, sa jag.

- Bäst jag går och startar bilen då.

Jag log mot honom och gick sen in i köket där Anna och en tjej satt. Båda log mot mig och Anna presenterade henne för mig. Hon hette Abigail. Tydligen hade Anna lyckats få några vänner här också trots att hon inte börjar in nån skola förens hösten. Amanda och Selene och ner för trappan. Vi gick ut genom dörren och sen hoppa vi in i bilen.

Färden in till centrum tog ungefär 15 minuter. Trafiken var inte så jobbig. Pappa släppte av oss vid ett stort shoppingcenter, vi skulle shoppa en annan dag men gick in ändå för att se lite. Vi hittade nog lite smått och gott men vi bestämde oss för att köpa det sen. Vi gick till ett litet café pågrund av att Amanda var ur törstig. Selene och jag gick bara och skratta åt henne. Det var så härligt att ha dem nära mig igen. När vi hade suttit en stund på cafét kommer Niall in med en annan kille. Jag hade aldrig sett honom förut. Han såg mig inte. Jag duckade lite bakom Amanda som satt framför mig. De tittade konstigt på mig och frågade:

- Vad håller du på med?

- eh jag? eh inget! Jag behöver på toa kommer snart tillbaks.

Jag såg deras konstiga blickar bakom mig när jag skyndade iväg. Jag hyperventlilerade, varför vet jag inte? Jag menar jag hade aldrig varit rädd för honom? Jag stod och tittade mig i speglen. Jag var nära på att gråta. Jag hade en stor klump i magen. Precis den där klumpen som jag hade när några tjejer hade kallat mig ful i dagis, ja jag vet det var en tid sen men ändå. Vad var det som hände?