Jag blev också en av skolans populäraste. Fast alla tjejer hatade mig eftersom de ansåg att jag stal deras pojkvänner, även fast jag bara var vän med de där killarna. Jag blev mobbad och slagen av tjejer. Jag fick slita mig för att orka gå till skolan varje dag. Jag var rädd även fast mina bästa vänner skyddade mig. Jag fick slita för fotbollen och för varje år så behövde jag träna mer för att bli bättre och bättre. Det var tungt. Eftersom ibland orkade jag bara inte. Jag ville bara sluta. Men jag kunde ju inte. Min pappa pressade mig mycket. Jag satt och grät nästan varje kväll av vad jag tyckte livet var tungt. Jag fick ingen tid för andra intressen. Åren gick och vårat lag blev starkare, flera slutade och några nya kom in. Men ändå blev vi somsagt starkare.

Det var en dag i mars 2010 som vi fick ett besked som kunde kanske förändra våra liv förevigt.

---

Våran tränare berättade att vårat lag hade blivit utvalt till fotbolls vms välgörenhetsmatch. Vi stod där och sirrade på honom med stora ögon. Vi kunde inte tro våra ögon. Men efter allt vårat kämp alla dessa år var vi förtjänade detta. Det var alla fotbollsspelande tonåringars dröm. När jag berättade nyheten för min familj så kunde de inte annat än vara stolt över mig. Eftersom vi skulle dit så blev det ännu mer träning och hårdare. Jag hann nästan inte med skolan så mina betyg gick ner med stormsteg. Men jag lyckades arbeta upp mina betyg före sommarlovet till helt ok vitsord. Efter allt kämpande med träning och skola stod vi äntligen där på flygplatsen och väntade på att få gå på vort plan som var riktat mot Syd Afrika. Det var fantastiskt hu bra jag mådde just då.

Efter ha suttit i flyget i 10 timmar var vi äntligen där. Man kunde verkligen se att Syd Afrika var i fotbollsiver. Överallt och då menar jag överallt fanns något som hade med fotboll att göra. Vi spelade några matcher som skulle ta ut de två bästa lagen som sen skulle spela mot varandra. Vi vann alla matcherna. Alla de där matcherna var obetydliga. Men man måste ju göra bra ifrån sig så man kom till finalen. Det var nu dagen d och det gällde att göra bra ifrån sig så man kanske kunde komma någonstans.

Vi skulle spelade mot ett italienskt lag. Vi stod där på våra spel positioner och det var bara några sekunder tills domaren skulle blåsa och matchen skulle sätta igång. Jag tittade runt och nickade åt mina lagkamrater, de nickade tillbaka. Vi var nu taggade och redo att göra igång. Matchen var jätte kul. Vi kämpade jätte hårt, jag kämade allt jag hade. Det var inte så mycket till publik men ändå några. Att höra deras ropande gjorde mig lite extra peppad. Det var på allvar syndes det. Våran tränare skrek för fullhals. Han ville att alla vi skulle göra vårt bästa eftersom de där talang coatcherna satt där på läktaren. Något som kändes lite konstigt var att hela världen kunde se på den här matchen. Så mina föräldrar och min bror Andres tittade. Det kändes bra. Jag visste ju inte om det var många som tittade på matchen men jag brydde mig inte. Det var otroligt mäktit att bara fö spela där. Matchen stod 2-2 och det var bara några sekunder kvar när Manuel(en kille i laget) får grepp i bollen och jag springer närmare mål och han sparkar perfekt i mina fötter. Jag fortsätter att springa motståndarnas mål, sparkar det hårdaste jag kunde mot målet. Jag sparkade så så hårt att ja föll om kull. Jag öppnar ögonen och hör allt rop. Jag hade just sätt det perfektaste målet någonsin i mitt liv. Jag hoppar upp och ropar. Manuel och jag springer mot varandra och kramar och hoppar runt om kring en stund tills hela laget kommer dit och det blir världens gruppkram. Vår tränare ropade och kramade om mig. Jag grät glädje tårar.

Det var i just det där ögonblicket när jag gjorde målet som mitt liv skulle förändras förevigt, men det visste jag då inte ännu.