Jag orkade inte berätta för jag skulle bara gråta så det skulle inte funka så jag tittade på Niall och frågade:

- Niall can you please tell them?

Han tittade på mig och nickade. Sen berättade han åt dem vad det handlade om. Han visste ju inte direkt hur jag hade kommit på det men det brydde jag mig inte om för jag satt bara där och grät. Efter en stund kan vi höra någon ropa längre bort:

- What the fuck are you doing?

---

Det var nu Harry som kom gående mot oss.

- Shit! Viskade jag för mig själv.

Niall hörde mig och viskade sen:

- Don't worry.

Harry stod nu framför oss. Både jag och Niall tittade ner i marken medans Amanda och Selene stod som två små oskyldiga katter eller nått. Och det var de ju.

- Why are you here and why are you two together? And are you crying Olivia? Frågade Harry bekymmrat.

Jag svarade inte i hopp av att Niall skulle svara men han gjorde inte heller det. Harry stod och upprepade frågorna hur länge som helst. Hon började tillsist bli lite otålig. Jag höll på att spricka. Utan att ens tänka efter så steg jag upp och gick fram till honom och tittade honom djupt i ögonen och sa:

- Do you know what? You are a fucking big idiot!

Han tittade konstigt på mig och frågade:

- What's going on?

- Oh you know what's going on!

Sen sprang jag iväg. Amanda och Selene följde med mig. Vi sprang in på mitt rum och låste dörren. Jag hoppade ner i sängen och grävde mitt ansikte i min kudde. Jag hade aldrig känt mig så ledsen sen min morfar dog. Känslan av att mista någon man verkligen älskade. Eller jag visste inte om jag älskade Harry, jag hade aldrig fått så mycket uppmärksamhet från en kille på det där viset så kanske jag trodde att det kändes så att vara kär. Kanske jag bara tyckte om känslan att bli älskad av någon. Men tydligen så var ju inte läget så nu, han hade ju faktist aldrig älskat mig. Iallafall hade han sårat mig rejält. Amanda och Selene satt och tröstade mig. Jag älskade verkligen att ha dem här. De förstod precis allt. Och det var så skönt att nån gjorde det. Jag samlade mig och ringde Millie och bad henne komma över. Hon kom det fortaste hon kunde.

Hon såg att jag grät när hon kom in i rummet. Och hon frågade förstås vad som hade hänt. Jag berättade för henne vad jag hade hittat på Harrys telefon och hon satt bara och gapade. Hon berättade sen att hon inte alls hade märkt något och att de hade inte pratat med varandra på flera år. Och hon tillade att hon ALDRIG hade gillat honom som på det viset. Min mobil ringde och vi såg att det stod Harry på skärmen. Jag suckade och tog kudden och satte den vid mitt ansikte. Jag ville verkligen inte tala med honom. Millie och min mobil och svarade utan att jag märkte. När jag hörde hennes röst säga hello tittade jag upp från kudden. Millie satte på högtalare så vi skulle höra vad han sa.

- Hello Harry!

- he..

Sen tystnade det i andra änden, han upptäckte säkert att han talade med Millie.

- Hellooo are you there? Frågade Millie med en störande röst.

- Hello Millie, svarade Harry.

- Harry do you know what? You have now broke my best friends heart and I'm not happy about that!

Han var tyst en lång stund. Sen svarade han:

- Seriously what are you talking about?

Jag samlade mig och hann svara innan Millie:

- I saw your fucking phone!

- What the fff!! Have you looked at my phone?!?! utbrast han.

- Yes, because I was your girlfriend and maybe then I thought I had the right to look at your stupid phone!

Han var tyst.

- You heard what she said Harry! Sa Millie.

Tut tut tut.. Han hade stängt av. Det ringde igen, jag trodde nästan att det var han men det stod nu Niall på skärmen. Jag svarade och tryckte mobilen mot mitt öra.

- Olivia are you okay? ubrast han.

- No I'm not.

- I'm so sorry.

- No don't worry I'll be fine someday but I just don't wanna see him again.

- Can we go for a walk? Harry leaved so you are safe! Because now we really need to talk. And come alone please!

- Sure.. Svarade jag.