Han drog mig närmare sig och kysste mig. Jag blev så överaskad så jag steg bakåt.

- Wait what? frågade jag och tittade konstigt på honom.

- I'm sorry but I think I like you! And I like like you.

Jag tittade på honom och vände mig sen om och sprang. Jag visste inte vad jag kände, jag visste ingenting. Allt var så underligt. Gillade han faktist mig? Harry då? Vad skulle hans bästa vän säga om det här? Och framför allt vad kände jag?

Jag kom in springande på gården. De andra satt redan i bilen och väntade. Jag stannade upp och väntade på att bilen skulle komma fram till mig så jag kunde hoppa in. Jag öppnade dörren och klev in. Jag sa ett snabbt hej och tittade ut genom fönstret hela vägen till restaurangen. När vi var framme parkerade pappa bilen och vi andra gick in. Amanda såg att det var något som tyngde mig igen. Hon är rätt så bra på att se sånt på folk, speciellt på dem hon känner verkligt bra. Hon tog tag i min arm och drog mig åt sidan och frågade:

- Har något annat hänt?

- Ja, suckade jag med gråten i halsen.

- Vadå?

- Niall kysste mig.

- VA?!?!?

Jag orkade inte berätta mera eftersom jag antagligen skulle börja gråta och jag ville verkligen inte att mamma och pappa såg att jag grät för de skulle bara bli oroliga. Och det ville jag inte eftersom de har blivit mera glada sen vi flyttade till London. Jag gick och satte mig vid bordet som de hade valt, Amanda och efter mig och tillsist pappa. Jag hörde att Amanda viskade åt Selene. Jag antog att det var om vad jag hade sagt. Selene tittade på mig med en undrade blick. Jag visste precis vad hon menade. Detta var bara inte bra det här. Det visste vi alla tre.

Efter att hade beställt maten och fått den fick pappa ett samtal. Jag var så säker på att det var ett annat arbets samtal. Han kom tillbaka med en orolig min och sa:

- Nick ringde mig!

Nick var Millies pappa. Han och min pappa hade blivit rätt så bra kompisar precis som mig och Millie.

- Ja? sa mamma.

- Millie är försvunnen. De kan inte hitta henne någonstans!

Det var som en sten just precis träffade mig. Millie var försvunnen? Oj nej!

Det var då mina tårar strömmade ut, precis som en flod. Det här var bara för mycket. Mamma och pappa tittade på mig med stora ögon.

- Lugna dig Olivia, de kommer säkert hitta henne.

Jag nickade och tog ett djupt andetag och började peta i maten. Amanda och Selene satt som förstenade på deras platser.

Jag tror vi aldrig hade ätit mat sådär snabbt förut. Vi hade bestämt oss för att hjälpa leta efter henne. Pappa körde hårt och då menade jag verkligen hårt. Andra bilister tutade för fullhals åt oss. Vi svängde in på deras gård. Det stod 2 polisbilar där och några andra bilar. Jag kännde mig helt hjälplös för jag visste verkligen inte var hon kunde vara? Tänk så hade någon kidnappat henne? Eller så kunde hon ha skadat sig så illa så hon inte kunde röra sig? Tänk så var hon inte alls kvar på denna jord utan död? Många olika tankar snurrade i mitt huvud. Jag grät. Amanda och Selene satt och tröstade mig. Pappa hade redan sprungit iväg till Nick och poliserna. Jag tog upp mobilen och försökte ringa henne. Den var död. Jag blev ännu mer oroligare. Jag kastade mobilen på golvet i bilen och öppnade dörren och gick bort mot pappa, Nick och poliserna. Nick höll på att visa en bild på henne och förklara hur hon hade sett ut idag när han sist såg henne. Pappa kom fram till mig och kramade om mig. Efter polisen hade fått veta vad de ville veta ringde de om att sicka ut en patrull att leta. Det kändes iallafall bra att någon letade efter henne. Nick kom fram till mig och pappa. Man såg hur stressad och otålig Nick var just nu. Han var så orolig över sin underbara dotter. Millies mamma hade åkt ut för att leta efter henne och låtit Nick sköta själva snacket med poliserna. Nicks mobil ringde och han svarade osäkert:

- Hello?