Året var 2010. Året när fotbolls vm hölls i Syd Afrika. Vi var ett av de utvalda lagen som skulle spela en välgörenhetsmatch. Vi fick inte pengar för det men det fanns en annan positiv sak om det, många kända och duktiga "talang coacher" som ser om det finns några talanger mellan alla som är med. Lagen består ju av 15-17 åringar. Så de kunde hitta många nya stjärnor. Vi stod där på våra spel positioner och det var bara några sekunder tills domaren skulle blåsa och matchen skulle sätta igång. Jag tittade runt och nickade åt mina lagkamrater, de nickade tillbaka. Vi var nu taggade och redo.

◊

Okej, okej... Vi tar allt från början jag är en tjej som heter Brenda. Jag är idag 17 år och kommer från Argentina. Jag har en mamma och en pappa. Och en storebror Andres. Nu mera bor jag I Los Angeles utan min familj och är en rätt så stor stjärna. Jag lever livet. Jag älskar det. Världens bästa vänner, manager och pojkvän. Men vägen hit har inte alls varit lätt.

◊

Första gången jag rörde i en boll var när jag var 3 år. Min pappa var så stolt. Han hade alltid velat att någon av hans barn skulle börja med fotbollen. Han hade ju förstås hoppats på att det skulle vara min storebror men jag fick duga. I Argentina är fotbollen en stor och viktigt sport. Ända sen den dagen tills jag var 7 år spelade jag fotboll hela dagarna ut. Vi var inte en rik familj så vi bodde i ett lite "slummigare område" om man skall säga så, utanför Buenos Aires. Efter skolan varje dag spelade jag och 4 killar till, fotboll på gatorna. De här fyra killarna var min närmaste vänner. Diego, Marcos, Lautaro och Javier. Jag hade inga tjej kompisar direkt. Tjejerna i området hatade mig. Jag blev kallad fula saker hela tiden eftersom jag spelade fotboll, och också för att jag spelade fotboll med killar. Ja på den tiden när man var i den åldern så var det de här pojkbasillerna. Och det var inte "okej" för flickor att spela fotboll tyckte de. Jag brydde mig inte om dem för jag hade ju mina boys. Fotbollen var viktig för mig och det är den ännu idag. Iallafall det år när jag fyllde 7 år hade de uttagningar till fotbollslag i våran ålder. Min pappa tog mig till flickornas uttagning men vi fick dåliga nyheter. Vi var för få för att kunna göra något lag så vi fick åka hem. Min pappa ringde runt till alla klubbar i hela stan men ingen kunde ta med mig. Diego och Javier kom senare in i ett lag, i en av stadens bästa klubbar. Deras lag behövde mera spelare och Javiers pappa hade sett mig spela med Javier och de andra på gatan så han försökte övertala tränarn att ta en titt på mig. Efter många om och men så fick jag provspela.

Jag var ju bara 7 år. Jag gjorde mitt allra bästa och tränarn lät mig spela i laget. Så ja, jag spelade nu i ett pojklag. 14 killar och 1 tjej. Vi tränade hur mycket som helst. Tjejer och killar är så lika i den där åldern så det gick hur bra som helst. Men ju äldre vi blev ju svårare blev det för mig att hinna med de andra, så jag fick kämpa dubbelt så mer än killarna. Men jag brydde mig inte eftersom fotbollen var allt. Jag tyckte det var kul och trivdes otroligt bra. Hela laget blev bästa vänner och i skolan var jag med dem. Eftersom jag spelade för en klubb och blev en uppskattad spelare fick jag pengar. En 12-åring får pengar? Iallafall så var det en stor omställning för min familj. Vi kunde nu köpa ett bättre ställe att bo på. Fast vi bodde fortfaranda i slummområdet men i en bättre lägenhet. Jag och Andres hade råd att gå på en bättre och mer bekostad skola. Min familj var lycklig och också jag var lycklig. Jag hade ännu inga tjej kompisar utan förlitade mig på alla mina kill kompisar. Ja, jag hade en tjej kompis och det var Diegos lillasyster som bara var ett år yngre än oss. Jag blev bara bättre och bättre för alla år som passerade. Jag var en av de bästa spelarna i laget. Även fast jag var tjej.

Jag blev också en av skolans populäraste. Fast alla tjejer hatade mig eftersom de ansåg att jag stal deras pojkvänner, även fast jag bara var vän med de där killarna. Jag blev mobbad och slagen av tjejer. Jag fick slita mig för att orka gå till skolan varje dag. Jag var rädd även fast mina bästa vänner skyddade mig. Jag fick slita för fotbollen och för varje år så behövde jag träna mer för att bli bättre och bättre. Det var tungt. Eftersom ibland orkade jag bara inte. Jag ville bara sluta. Men jag kunde ju inte. Min pappa pressade mig mycket. Jag satt och grät nästan varje kväll av vad jag tyckte livet var tungt. Jag fick ingen tid för andra intressen. Åren gick och vårat lag blev starkare, flera slutade och några nya kom in. Men ändå blev vi somsagt starkare.

Det var en dag i mars 2010 som vi fick ett besked som kunde kanske förändra våra liv förevigt.

---

Även fast den här Brenda är från Argentina så skriver jag på svenska. Haha skulle bara bli sjukt om jag skulle skriva på spanska eftersom jag kan inte spanska hah! Så hon kan inte alls svenska men jag skriver på svenska ändå.